En instagramad helg i maj

Större delen av den här helgen har jag haft en Stella vid min sida. Här på golvet framför Almas franska balkong.

Men det har funnits tid och plats för inmundigande av andra drycker. Så som vatten, cola och som på bilden latte. 

... eller Theos favorit: juice. Här har vi mysfrulle i Liljeholmen.

På Indiska hittade jag, efter mycket slit och letande, världens finaste sommarklänning.

Och här har jag bytt ut Stella mot sommarens första men obligatoriska sliskiga alkoläsk/cider-hybrid.

No more airborn unicorn

Det började med Polichinelles tips om en Airborn unicorn-hybrid ur Viva La Divas sortiment - Very Violet. Jag har varit en sucker för Airborn unicorn-stiftet sen det kom ut, men har inte lyckats motivera mig själv att klicka hem det (I mean, det är dyrt och meckigt), så det här var ett välkommet tips.

En dag efter praktiken tog jag en sväng sminksektionen inom Åhléns. Vi kan väl säga att jag fastnade för både det ena och det andra, så där som det gör när man är sextio mil från där man vill vara, har jobbat hela dagen och bara vill trösta sig själv... ni är med?

Very violet var precis så fint som jag hoppats på, men jag förälskade mig också i blågröna Shark och ett mörklila stift.

Beslutsångesten, ni vet?

Till slut gick jag därifrån med Shark och Very violet. Det kändes bra, jag behövde ett par nya läppstift.

Men med Very violet på läpparna så kände jag mig inte riktigt som hemma. Lite för rosa, för mig. Lite för barbiedockigt och åttiotal, på nåt sätt. Och det blågröna? Visste ni att det blå i läppstiftet framhäver det fulgula på dina tänder? Well, nu vet ni.

Meeeeen i kombo är det jävligt snyggt!

Jag har börjar med ett tunt lager Shark som grund och smetar ett tjockare lager Very violet ovanpå. Antingen får jag en schysst kallt lila färg eller en något kraftfullare lila.

Hur som havre: Det här är nog mitt bästa köp i år! Nu när jag pausat med septumet måste jag ju tuffa till mig på nåt sätt.

Chokladmask

Det här med sockervax var uppenbarligen inte min grej, men det här med mysiga ansiktsmasker börjar jag kunna riktigt bra.

Den här chokladmasken är gjord på följande:

1 msk krossade havregryn

1 msk kakao

1/2 msk flytande eller smält honung

2 msk grädde

1/2 tsk mandelolja

Stirra dig inte blind på måtten, du känner bäst själv vilken konsistens du vill ha!

Masken är ätbar, men jag som hatar smaken av honung vill inte hävda att den är allt för god. Däremot luktar den väldigt gott! Så gott att man kommer över det faktum att det ser ut som om man smetat bajs i ansiktet.

Låt masken sitta i tjugo minuter eller mer. 

Tvätta bort med mjuka cirkelrörelser, så ger havregrynen en lätt peeling.

Honungen är återfuktande och antiseptisk. Grädde är lugnande för huden. Mandeloljan är återfuktande och gör underverk för torr hud. Kallpressad kakao innehåller antioxidanter och skyddar och återställer huden... och luktar gott.

Sockervax - a shitstorm of consequences

Jag rekommenderar sockervaxning:

... ... ... ... ...om du inte är som jag.

Jag blir manisk och frustrerad.

Så här såg jag ut efter tre stycken sessioner à en timme styck (ja, inte bara för armhålans skull, men ja...).  Det var först efter ett par samtal med polare som jag insåg att det inte är sunt att hålla på som jag. Det är inte friskt att bli så besatt av hårborttagning att man förvandlas till en skinpicking nervvrak som fortsätter trots blåmärken, svullnad och utslag, bara för att få bort varenda litet fjun. 

Såååå, testa sockervax. Det är billigt och innehåller bara sånt som går att äta. Men om du inte få bort allt hår som ska bort under första sittningen, så lova att du skiter i det. Gå till salong istället. Det är mer normalt att låta nån annan gå över ens kropp med vaxremsor än att ägna en halv arbetsdag åt att fixa det själv.

Hey ginger

Nästan ingen har märkt det, men jag besökte frissan förra veckan. För första gången på nästan ett år. Samma gamla visa, ni vet? Förfärad blick, frågan vad man har gjort och hur man tänkt, varför man inte kommit dit tidigare. Welly welly welly well... för att det är jävligt dyrt? För att jag gillar den trassligt grunge-inspirerade stilen? För att det på ett kick blev så Rapunzel-långt att jag får ångest bara av att titta på en sax?

Jag hade nog inte klippt mig om mamma inte stirrat på mig med fasa och sagt "Du är lite ful i håret - jag betalar klipp och färg bara du gör nåt åt det!"

Sååå sagt och gjort. Min själ i utbyte mot en fin frippa.

Verkligen, min själ. Jag orkade inte ens diskutera det här med balsammetoden eller hennan - jag förlorade mig bara i massagestolen och hennes mjuka händer.

Och tja, här sitter jag (i min gamla knarkarkvart) och resultatet är fräscht och påminde mig ju om att jag borde no 'poo-blogga snart!

Home is when I'm in love with you

Idag har jag hemlängtan. 

Det känns märkligt. Med tanke på att jag är hemlös i Stockholm, borde väl hem automatiskt bli föräldrahemmet i Skåne - just precis där jag befinner mig just nu.

Kanske är det stressen med praktik och en miljon skolgrejer att göra. Kanske är jag bara bakfull... Men jag längtar mig tokig efter storstadsstress! Min lungor skriker efter farligt smutsig luft, mina öron vill bara höra tunnelbanepling och mina armar vet inte var de ska ta vägen när de inte håller om Honom.

Jag har varit hemma i en vecka och jag sträcker mig hela tiden efter saker som inte finns här. Fotoalbum, epilator, lila ögonskuggan från Nouba, Marian Keyes eller den där fina kjolen från Beyond Retro...  men allt det där ligger ju utspritt på olika ställen i norr. Jag skattar mig lycklig som har en konstnärssupporter till kille: "Ta med dig ritplattan, jag hjälper dig att bära!"

Den här stan är fin, med saltluft, körsbärsblommor och kullersten... men det är nog som en klok bokhandlare sa (och den här meningen har ekat i mitt huvud sen i torsdags): "Var stad har sin tid, och i så fall är den här staden inte min längre".

Mötet med Mat-Tina, så att säga

Här kommer den. Produkten av ett tidigt och stressigt möte. Min lilla bebis. Alltså, den är inte perfekt, men det skiter jag i. Det är ändå min första publicerade artikel. 

Min andra morgon på praktiken haffade min handledare mig och sa "Om du är redo att ge dig ut direkt så har jag en grej till dig." Jag nickade och sörplade på mitt McDonalds-kaffe. Okay, all right. Det är väl nån liten notis om musikskoleveckan eller skräpplockardagarna, tänkte jag.

När hon sa att det handlade om Mat-Tina höll jag på spotta tillbaka det svarta guldet i muggen.

Hur tänker de nu? Vågar de sätta mig på nåt viktigt? Det är inte en vanlig nätverksträff, det är en nätverksträff med Mat-Tina.

Det är en sak att intervjua "vanligt fölk" tänkte jag. Att intervjua nån med medievana... näää va? Är jag redo för det? NEJ! Det är ju upplagt att gå åt helvete! Jag kommer stå och stamma och komma av mig och framstå som världens bacon.

Men det var trevligt. Det var skitläskigt, men det gick bra. En riktig boost för självförtroendet. Nöjd och lättintervjuad Tina och nöjd handledare. Och allting blev så fint! Bilderna är helt fantastiska. Jag leker med tanken att rama in ett av fotona som minne av min första (och skitpositiva) erfarenhet som landsortsreporter.

Här är artikeln om ni vill läsa!

Whoooo are you? Who-who who-who?

Tycker det är grymt kul med de  nya fyra prenumeranter som droppat in senaste veckan! Den som känner sig manad (vare sig du hängt i kulisserna länge eller är helt ny) får gärna skriva en rad om sig själv i kommentarsfältet. Eller vadå "får gärna"? Jag vill, nästan kräver, att få veta mer om er! Ni vill väl inte framstå som internetversionen av en telefonflåsare?
Sååå
Vem är du? Hur hittade du hit? Vad fick dig att klicka på prenumerantknappen? Gillar du saltgurka? Har du en lägenhet i Stockholm till mig?


Ni gör mig glad!

Pussar och kramar från en sönderstressad tjej!

P.S I morgon ska ni få läsa om när jag intervjuade Mat-Tina!

Jag skäms

Det är så. Jag skäms. Över blogginlägg bland annat. Det är nån magisk gräns vid tre månader, sen börjar jag rodna och vrida mig. Känner mig obekväm, undrar var min självinsikt befann sig just då och vill avsäga mig min upphovsrätt. Jag kan inte stå för smörjan jag knåpat ihop liksom. Som tuttinlägget. Jag vet att det varit till hjälp och nytta för folk och jag vill inte ta bort det för jag borde inte skämmas. Men jag gör det ändå.

Förmodligen är det här en anledning till att jag inte gör färdigt saker. I mean, om nåt är ofullständigt kan man ju skylla på det n

The show must go on

Nu är jag inte känd för att vara bra på att avsluta saker, men det här är två påbörjade porträtt. Till vänster har ni Alma, till höger Tina.

Fett eller bebis?

Vem bor här inne? Öl, pizza eller bebis?

Den här bilden hamnade på fejan för cirkus en månad sen och skulle figurera som ett försenat men uppenbart aprilskämt. Tyvärr lite för försenat, ty skaran som såg igenom bluffen var väldigt liten. 

Man kan väl säga att jag hamnade i lite blåsväder.

Jag funderade redan efter ett par timmar på gå ut med att det var ett skämt - herregud, jag som knappt kan ta hand om mig själv borde väl inte skaffa barn? Och visst syns det väl att jag svankar så att ryggen håller på att knäckas?

Men så upptäckte jag en återkommande sorts kommentarer. Unga tjejer, för mig bekanta snarare än polare, som skrev saker som "Cornelia, jag hoppas att du skojar?" Inte för att de antog att jag skämtade aprilo, utan för att ja... för att de hoppades att jag inte var preggers.

Öööh... ursäkta?

Jag strålar likt en radioaktiv julgransbelysning på bilden - ser innebörden av skengraviditeten ut att vara något negativt för mig? Nej. Sååå, varför slänger någon utomstående då in en sådan kommentar? 

Jag kom på mig själv med att bli så pass provocerad att jag ihop med min evigt trogna kumpan började planera en hel serie gravvebilder. Bilder som långsamt blir mer och mer skruvade. "Gravid och äter Ben & Jerrys", "Gravid och fiskar i fula galonbyxor", "Gravid och spelar tennis", "Gravid och mekar med bilen", "Gravid och dricker campari juice och röker under köksfläkten", and the list goes on.

Ja, där ser ni vad dålig humor och förmåga att spänna ut magen kan göra.

Skilda Världar-Daniel och drömmen om landet

Idag träffade jag Skilda Världar-Daniel på tåget från Stockholm. Ni vet, han som var kär i sin syrra eller vad det nu var.
Han tappade bort sin rosa stråhatt hela tiden. Jag hjälpte honom att navigera sig fram till den (ja, själv var jag blockerad av en ung man som sov istället för att plugga Swedish politics). Sen började vi småprata. En sak ledde till en annan och rätt som det var berättade jag att jag som femåring ville gifta mig med honom och flytta ut till en bondgård. Han tog det rätt bra. Föreslog att jag skulle dumpa min nuvarande, hoppa av skolan och flytta ihop med honom i en röd stuga med vita knutar.  Skrattade och sa att han faktiskt växte upp på en bondgård. Mitt femåriga jag jublade.
Vi tog i hand och han sa åt mig att ha det bra. Att vi kanske ses på Stockholms gator nån dag.
Jag undrar om han hade gillat mig mer om jag haft J.R Ewing på mig.

Dagens icke-köp

Varför? VARFÖR?!

Ja, den var storlek XS och fläckigare än ett wifebeater-linne på en rännstensalkis... men det är ju KULT!  Nu vill jag inget hellre än att ha J.R Ewing klämd mellan mina bröst.

Mitt nya liv som bostadslös

Några minuter efter att jag uppdaterade bloggen förra gången,  precis efter att den högra bilden togs, fick jag ett besked som satte mig helt ur spel. Några av er har säkert drabbats av mitt hysteriska kedjemejl på Fejan, men för er andra: jag fick akut bostadsproblem.

Det i kombo med sjukdom i familjen och lite annat småplock från helvetets smörgåsbord golvade mig helt. Välkommen psykbryt.

Hej då Gångsätra!

 Bostadsmarknaden i Stockholm är vilda västern. Annonsen på blocket besvarades bara av obehagliga äldre män med skatteskulder. Och ja, man blir lite misstänksam när de inte ens kan stava till orten de säger att de bor på. Jag var övertygad att jag skulle hamna på gatan. Ibland är jag fortfarande rädd för det.
Jag lekte med tanken att hoppa av skolan och flytta hem igen.
Vem försöker jag lura? Jag låg i fosterställning och grät mest hela tiden.

Jag här läst nånstans att man, om man inte lider av en depression eller liknande, inte kan må dåligt hur länge som helst. Kroppen vänjer sig efter några dagar och väcker problemlösaren i en med en uppiggande örfil.

Det är väldigt lätt att slukas upp av sitt eget tunnelseende när man är i "kris". Tror jag. Hur som helst så tog det ett par veckor för mig att, med hjälp av Alma, förstå hur jag skulle lösa det hela.

Steg 1: säga upp lägenheten med omedelbar verkan

Steg 2: ringa morbrors fru och be om hjälp

Förra helgen flyttade jag och min morbrors fru i princip alla mina grejer till hem till dem på Stallarholmen.  Kontrasten mot storstan var överväldigande, och ett tag övervägde jag att flytta in på heltid. Det skulle ha satt käppar i hjulet för steg 3 och 4 i min plan, nämligen att bli korttidssambo med min kille för att sedan trängas med Alma och Theo i nya ettan.

Sååå... sedan söndag befinner jag mig på steg fyra - hemma hos Johan i Mordor. Jag trivs. Det är lugnt, lagom stökigt och jag får sno hans internet.

I morgon åker jag hem till Skåne för att praktisera på tidning i två veckor. Sen får vi se när det bär av med flyttlasset igen.
Planen är att under sommaren försöka tjata mig till ett eget boende. Säger som Björn Kjellman i Populärmusik från Vittula: "Kan gå!"
Livet känns rätt mysigt trots min nya tvångshobby som bostadslös soffsurfare.

Att gå i graven

Skepp ohoj! Jag borde börja bloggeliblogga lite igen, men jag har knappt tid att kolla mejlen ens. Jag har förvandlats till en grävande lokalreporter. Idag har jag till exempel plundrat fotograferat forntida gravar längs med Kulturstigen i Täby Kyrkby. Täbys mörkaste skogar. Kände mig något malplacerad när jag klafsade fram i tövädret, iklädd fjantiga kängor och min svarta hybridtrenchcoat, i jakten på gamla stenhögar. Lite Frida Fors. Lite Sex And The City möter Bonde Söker Fru. Lite "Välkommen till Täby Kyrkby - ingen hör dig när du skriker efter hjälp."
Två timmar och sju personer senare var jag ute ur skogen igen, och allt jag fick var ovanstående bild och beröm från motionerande pensionärer. Och hästbajs under skorna, givetvis. Fullt av hästar! Fler hästar än kvinnor, skulle jag tippa på.
Ni undrar vad jag ska med gamla gravar till? En 2500 tecken lång artikel om kommunens upprustning av området. Vilket är skitkul och hur intressant som helst för mig som kommer från en ort där vi fick göra våra egna gipsrunstenar i lågstadiet - allt för att hedra vårt ursprung.
I morgon ska jag och ze löverböj sitta i publiken för Betnérs nya TV-program. Efter detta traumatiserande vikingaröj känns lite syrligheter på sin plats.

Vanföreställningar och barn

När jag är stressad (typ idag) och inte sitter och gråter till den här eller den här brukar jag roa mig med att måla upp värsta tänkbara-scenarion. Favoriten är följande: Jag blir lämnad under oklara omständigheter. Mitt hjärta har blivit kört i en köttkvarn, så jag reser hem till Skåne för att "vila upp mig" och vandra längs med Österlens stränder. Där träffar jag en slightly older skogshuggare/sjöman/krögare som jag ligger med. Han visar mig meningen med livet och allt det där, och jag återvänder till Stockholm som en ny människa. Tyvärr varar bara den nya livsinsikten och euforin några veckor, för givetvis upptäcker jag att jag är gravid och att jag ligger i nån slags riskzon som gör att jag avråds att göra abort. Givetvis är det oklart vem pappan är. Givetvis föds barnet med tre armar och en übersadistisk personlighet och massor av vassa tänder som den gladeligen sätter i mina bröstvårtor (säkert pga rökandet). Mama's little devil, kommer jag skrocka fast att jag gråter inombords. Har jag legat med Satan?

 Ingen av mina senaste älskare vill kännas vid barnet och jag inser att jag måste uppfostra det på egen hand. Mitt barn hatar mig och vid femton års ålder lämnar det vår sunkiga etta i Botkyrka för att slå följe med ett cirkussällskap. Givetvis sker betalning i natura och kokain. Själv drabbas jag snart därefter av akut kol och dör. Eftersom min baby blues eskalerade och höll i sig i femton år så är mitt sociala liv mycket begränsat och det tar därför flera veckor innan någon hittar mig. 

Slut.

När jag försökte KP-bikta mig fick jag bland annat den här responsen:

Av och med köttet.

Varför hatar man sina kompisar så mycket att man gör en sådan här bild? Va?

We are family och allt det där...

Det skenlesbiska paret med det sadistiska barnet - trion från helvetet

Det här med att uppdatera är tydligen inte min starka sida, eller hur? Jag vågar anta att en del av er undrar hur det går för mig med bostadsletande, journalistikplugget och det kreativa icke-existerande flowet. Well, ovan har ni en dagsfärsk bild på mig och mina framtida sambos.

Ni vet det där gångerna man suttit vinfull i en soffa och gråtit över att man lever ett så miserabelt liv, att man inte har en bostad och att man kommer dö ensam i en uppblött flyttkartong? Sådär har mina och Almas senaste lördagar sett ut fram tills för två veckor sedan. Då kom vi på att hon har köpoäng och jag har den där extra årsinkomsten som behövs för att kirra en trea söder om söder (nej, inte Skåne).

Två veckor, två visningar senare sitter vi i hennes soffa, utan kontrakt, men det kommer, det kommer! Vi letar vidare.

KOM IGEN! Det. Blir. Kul...

Det här är inget blogginlägg, det är ett rop på hjälp.

I've been told I was born to endure this kind of weather

Jag har svårt att förstå att jag har bott här i en månad redan. För en månad sedan stod jag och en vän och såg ut över staden som hon presenterade som mitt nya hem. Den har växt och krympt en del sen dess. Ibland är den stor och kusligt anonym. Andra gånger är den liten och familjär. När man stöter ihop med en gammal bekant på studentpuben, börjar samma journalistutbildning som tjejen som alltid gick i parallellklassen (första klass till tredje ring!) eller känner en hand på axeln och vänder sig om för att finna att man ännu en gång står på samma perrong som killen från Nacka. Fast den här gången står vi inte och röker i Hässleholm i väntan på Stockholmståget, där vi skulle komma att lura i personalen att vi var kusiner bara för att få platser bredvid varandra. Den här gången står vi i Huddinge och den här gången byter vi faktiskt nummer.

Just det ja, jag halkade in på journalistik trots allt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men nu skriver jag referat och jagar intervjuer hela dagarna. Och dricker kaffe med gubbarna. Glöm inte kaffet. Med sjuttio klasskamrater är det svårt att hitta sin plats, men jag har inte bråttom. Det är inte som när man börjar gymnasiet och flämtande gnider sig mot benet på den första som säger "Tja, läget?" Det finns så mycket mer än skolan att ta vara på. Jag har aldrig känt mig så omgiven av vänner som jag gör nu. Vänskapen är genuin, kravlös. Jag gör inte längre våld på mig själv.

Dessutom är jag kär. Eller ja, det blev jag nog för ett rätt bra tag sen, men jag lät det gro i tystnad ett tag.

Jag kanske har hittat hem. 

Herr Gurka

Min kreativa förmåga har reducerats till att remakea fula och ytterst vulgära foton. Skjut mig.

Hälsningar från Stockholms tunnelbansnät

Idag råkade jag ut för mitt första trafikkaos sedan jag flyttade hit för en dryg vecka sedan.  

Runt halv två klev jag av gröna linjen i Slussen för att byta till röda mot Ropsten. Registrerade att avgångstiden hela tiden flyttades fram och mottog efter en stund meddelande om avstängning mellan Gamla Stan och Karlaplan. All right, tänkte jag och fingrade i väskan efter den smartphone med GPS-funktion jag önskar att jag hade. Då tar jag mig till Gamla Stan, bestämde jag mig, och hoppar på en sådan där utlovad ersättningsbuss då.

Det blev tre olika ersättningsbussar. En gick fel. En gick halvvägs. En tog mig till Karlaplan. 

Alltså, jag  gosade med alkoholiserade/stressade/arga/arroganta/svettluktande människor i två timmar, bara för att finna att sträckan Karlaplan - Ropsten också var avstängd.

Något panikslagen ringde jag upp min hyresvärd och bad henne kolla hur bussarna till Ropsten går. Det blev tyst en stund, så när som på knattret från fingrar som dansar över tangenter, och sedan släppte hon bomben:  "Men gud! Det står här att det är en hund som springer omkring i tunnelbanan!"

Det är fantastiskt, mitt i allt det hemska, att en liten jycke kan sätta kollektivtrafiken helt ur spel!

Nu är hunden räddad och jag känner att kollektivtrasslet var värt det trots allt. Förhoppningsvis är jag lite mer streetsmart nästa gång.

Sluta gör våld på dig själv

Närmar sig nyårsfirande, det är hets och jag undrar när jag ska lära mig att sluta playa mig själv. Jag har en fin klänning, jag vet exakt hur jag ska lägga mitt smink och vilka sorts drinkar jag ska blanda. Ändå känns det inte rätt. Det är något som gnager på min självrespekt.
Hopp och förtvivlan!

Kalla fötter

Jag har fått en julklapp från en hemlig vän. Ett par mysiga sockor och ett brev med orden: "Jag är glad att du tar över vår huvudstad efter mig" och en uppmaning att inte låta mig styras av någon annans velighet. Jag ljuger om jag säger att jag inte grät.
Tack.

Och god jul till alla!

Lovelines

Garderoben töms i takt med att min entusiasm stiger.
Det är klart att det är lite läskigt att flytta från en håla i södern till självaste huvudstaden. Men jag väljer nog att se mig själv som en sådan där som klarar av förändringar. Flexibilitet förkroppsligat, och så vidare.
Det här kommer bli sjukt jäkla bra!

That's just over the line

Jag är skitdålig på att slå in paket, men jag har genom åren lärt mig att det går att rädda det mesta, bara man är lite påhittig. Det här är är mitt senaste alster. Den som gissar rätt på citaten får en tå, med nagellack! There are ways you don't wanna know of, liksom.

Can't hardly wait

I veckan skriver jag kontrakt på ett rum i vår Hufvudstads finare delar. I början på januari ska jag packa in alla mina grejer i bagageutrymmet på vår gamla Peugeot och lämna flickrummet och K-town bakom mig ett tag. Jag har inte riktigt kopplat än, tror jag. Inte börjat leta bananlådor på riktigt, liksom. Jag sökte ju inte ens utbildningarna på allvar, och nu sitter jag här och försöker skilja nödvändiga prylar från skräp. Vad tar man med sig när man flyttar in i ett möblerat rum?

!

Jag kom in. På Södertörn. Inte journalistik (ligger helt ok till som reserv), men en termin filosofi.
Och jag gråter. För det här är så jäkla bra.

Sleeping is giving in

Ungefär så här ser jag ut nu, i väntan på antagningsbesked.

En ung G.W

Är för tillfället något upphakad på Leif G.W Persson. Han invaggar mig i en slags trygghet, ett lugn. Dessutom delar vi värderingar och åsikter om det mesta:
Leif G.W säger: "Ja, inget ont om de som åker moped, men åka moped när man är tjugo... Det är nog en lätt efterbliven gärningsman vi har att göra med." 
Jag säger: "För guds skull! Gift dig med mig."

OBS OBS OBS!

Observera att nedanstående gif blir ännu roligare om man lyssnar på låten i förrförra inlägget samtidigt!

Crying while eating

Jag är djupt fascinerade av det här med att gråta och äta samtidigt. För någon dag sedan la jag ut en bild på mig själv när jag i miserabelt tillstånd trycker i mig en banan, som en hyllning till cryingwhileeating-bloggen.
Typ genast fick jag respons från HD-polarna.
Bild 1: Cornelia äter banan och våndas över antagningsbesked
Bild 2: Nora äter banan och gråter för att jag gråter.
Bild 3: Lina  äter skumtomte och gråter för att hon inte har en banan
Bild 4: Natalie gråter... öh... i sin osäkerhet över huruvida hon gör rätt eller inte.
Bild 5: Hannah gråter och försöker äta banan

Svulstigt, sunkigt och sexigt

Den svulstiga rockeran, innan man började använda sig av ironi och sarkasm. Det var känslosamt och naivt på ett macho vis. Män med marsiansk hjärna, men med hjärtan tillverkade på Venus. Sexistiskt men hjärtligt. Starka män grät och... åh, och så hade de långt hår och klädde sig i spandex.

Jag skäms lite, nästan biktar mig nu: Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att glammig gammal hårdrock är sexigt och kul. 

Skulle vilja få en kärleksförklaring till den här låten. Inte nödvändigtvis med a slow screw up against the wall record machine som följd, men ja...

Rosmuren

Någon hade klättrat över muren och plockat de sista rosorna.

Falsk manikyr

Igår var jag hemma hos June och fick naglarna fixade.

En längtan och en vilja

Jag väntar på jobbiga, spännande besked. Målar bort min ångest under tiden - det är smart.